Igår hade vi det tyngsta samtalet någonsin oss emellan och idag är jag helt tom, ledsen, orolig och jag känner verkligen ingenting. Vi pratade om saker som hände för ett år sedan oss emellan, personer som kommit in i våra liv, avslutade förhållanden och känslorna kring det. Jag har inte varit så öppen och ärlig på flera månader, det kändes bra men det blev mycket tårar från mitt håll. Rädslan som finns bakom hörnet kommer aldrig att försvinna, att en viss person alltid kommer att vara där i ett hörn gör mig så frustrerad men rädslan finns kvar att det kommer hända igen. Jag vet med mig själv att jag kommer inte klara en gång till av att få mitt hjärta krossat i så många bitar. Nu är hjärtat limmat flera gånger och nästa gång kommer inte limmet fungera. Att ens kärlek kan vara så stark för en människa att man gör precis vad som helst för den man älskar, men att ens förflutna kan spöka så mycket för den respektive. Jag vet inte vad jag ska tro längre eller göra men jag vet i alla fall att min kärlek kommer aldrig att försvinna så länge ingenting annat händer. Men att vara såhär ärlig och öppen även fast det gör ont är väldigt skönt! Och jag fick höra att det var skönt att vi kunde prata men ont gjorde det. Men jag ska försöka att fortsätta på den här vägen hur ont det än gör. Förhållande bygger ju på ärlighet, kommunikation, trohet osv. Troheten måste jag få mer bevis på men det andra är helt klart det jag bygger på och tror på. Helt klart.
Nu blev det långt men jag behövde skriva av mig! Det behöver man ibland..